Jag längtar....

Dan före doppare dagen. Humöret borde vara på topp. Men de är det INTE, ligger i soffan och lyssnar på en skrikande Felix, han ligger i sin säng och skriker. Jag har precis ammat honom. Han somnade då. Men när jag flyttade över honom till hans säng så vaknade han till o börja skrika. I går gjorde han likadant. Lugnade sig på en gång när jag tog upp honom och la honom bredvid mig i sängen, och ammade... Han åt lite, sedan släppte han, låg och jollrade lite och sedan somnade han. Åh så mysigt tänker nog ni nu. Men nej jag tycker inte det är mysigt längre. Jag vill, någongång få sova själv, en hel natt i min säng, de längtar jag efter. Kommer säkert få dåligt samvete i morgon när jag läser detta, får väl radera detta inlägg då ;-) Men just nu känner jag mig bara gråtfärdig, och arg. Arg mest för att jag inte kan rikta min frustration någonstans. Kan ju knappast bli arg på en 7 månaders bebis för att han vill ha närhet. Men jag sover verkligen inte något vidare bra med honom bredvid mig i sängen... När Ella var 7 månader då sov hon hela nätterna igenom. Jag vet, jag ska inte jämföra dem. Men om han åtminstone tog nappflaska, då skulle ju Tomas kunna ta honom någon natt. Men nu gör han inte det, han totalvägrar nappflaskan. Jag blir så trött, kommer med all säkerhet sluta med att jag lägger honom bredvid mig i sängen och ammar honom och sedan får jag återigen sova med honom bredvid mig hela natten .... Tomten, jag önskar mig bara 1 sak i julklapp; att få sova en hel natt i min säng medans mina 2 underverk sover gott i sina sängar....