Idag har jag jobbat. Gick hemifrån vid 7, då sov resten av familjen. Jag gick till jobbet, tog ca 25-30 min. Skönt start på morgonen. Roligt att träffa arbetskamraterna, har inga fler arbetspass inbokade nu, återstår att se när nästa pass blir av.
En av de sista föreläsningar vi hade innan jul uppehållet hölls av en psykolog som pratade om barns utveckling. Något som verkligen fastnade hos mig var att hon berättade att mellan 1 1/2 - 2 års ålder går barn igenom en fas då de blir väldigt mammiga/pappiga. De börjar då förstå att föräldrarna kan försvinna, och kanske aldrig komma tillbaka. Jag vet inte om det är för att jag blev medveten om det i-och-med att hon pratade om det, eller om Felix faktiskt kom in i den fasen strax innan jul. Han är just nu väldigt f.f.a mammig, men även pappig. Han har svårt att komma till ro på platser han inte är helt van vid (kanske därför han hade så svårt att somna hos mormor och morfar på julafton). Han blir jätte ledsen när jag går hemifrån, och när jag kommer hem är han väldigt kramig. Tar ett tag innan han släpper mig, försöker jag sätta ner honom blir han ledsen och står och kramar om mina ben. När jag tar upp honom lägger han armarna om min hals och lägger huvudet på min axel. Visst, jätte mysigt, men faktiskt lite påfrestande också. Får inte så mycket gjort med en 1 1/2 åring i famnen. Men det är väl övergående....? Om 14-15 år lär han inte vara lika pigg på att kramas med sin mamma, så man får väl passa på nu när han vill det :-)
Ella sover nästan varje natt i sin säng nu. Hon kom in till oss strax före kl 22 i går kväll. Var riktigt mysigt att ha henne bredvid mig i sängen, men jag vet att vi alla tre sover bättre om hon sover i säng, så jag följde med henne tillbaka till hennes säng, med ett stopp vid toaletten för att kissa. Inga protester alls från henne, och sedan sov hon hela natten i sin säng :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar